Jag gick för många år sen, tror 2002, i gruppterapi med en sjukgymnast specialiserad på andningsteknik och avslappning med ca 5-6 andra sjukskrivna för panikångest. Jag fick det första gången 1999 eller 2000, när jag jobbat alldeles för mycket på min 80 % tjänst på nytt jobb och barnen skulle hämtas på dagis = gick in the wall, slarvigt uttryckt. Kommer inte ihåg jättemycket, men en del utövar jag än, nedanstående mantran t ex:
Tänk ”jag kommer inte att svimma eller dö”
Tänk när du andas in ”helt” och vid utandning ”lugn”
Försök att få kontroll över andningen med långa, djupa andetag.
Det är verkligen inget att skämmas för. Fler än man tror kämpar med panikångest, egentligen konstigt att det inte är fler, så hårt som det är i samhället nu och vid exempelvis kroniska sjukdomar. Ett anfall är riktigt otäckt när det pågår och man blir helt slut efteråt.
Kognitiv beteendeterapi går ju ut på att face your fears, utsätta sig för just de situationer som man fått en attack förr i. Kan vara att gå och hämta posten utan att kolla i nyckelhålet innan, stå i affären när det är kö osv. Det är sjukt svårt första gångerna, men det lättar och går bättre å bättre.
Rekommenderar starkt Djävulsdansen, om stigmat kring psykisk ohälsa, som gått på Tv nyligen i tre avsnitt.
Kropp och själ hör ihop, de är inte separerade!
Nuförtiden får jag regelrätta attacker väldigt sällan, tack å lov. Det är jag så tacksam för. Men visst kommer det ibland, det är inte en nådig stress jag utsätts för och har utsatts för under många år. Livet är allt annat än lätt.
Senaste kommentarer