Månad: december 2016

SLE visar ingen pardon  

Den fortsätter, som om inget hänt. Alva skulle ha tagit influensasprutan för en månad sen. Det har inte blivit av. Nu världens hosta, så då går det inte. Feber som vanligt var och varannan dag, men det hör ju till denna förbannade sjukdom. 

Imorgon återbesök på handkirurgen, efter operationen 10 november. Vet inte ens hur jag ska  klara av att följa med till sjukhuset. 

På tisdag (lucia) magnetröntgen av tunntarm i Enköping, fortsatt utredning av magbekymren. 

På onsdag möte med officianten inför begravningen. 

Ställ in julen, jag ber. Förutom Alvas födelsedag❤️ 

Tiden står fortfarande still

Nyss såg jag att det var november i kökskalendern och vände blad. Aldrig hänt att jag inte vänt på rätt dag. Betydelselöst för alla, utom mig. 

Nu vet jag också, att det finns inga som helst ord i världen som kan lindra en sorg, inga. Trodde själv förr, att man kanske kunde säga nåt litet tröstande, men.. Man är ensam med sin sorg, den är ytterst personlig, tyvärr. Man måste igenom den själv. En kram eller bara nån som lyssnar är värdefullt, de stunder man orkar. Annars vet jag nu, mer än innan, att man inte behöver vara rädd att säga fel ord. Orden finns inte. Det räcker att bara finnas och lyssna.

Allt är pappa, allt. Som du sa Viktoria, tack å lov att djuren finns ❤️

Världens starkaste, bästa pappa⭐️

Kan inte förstå, vill inte se världens bästa pappas/morfars namn i tidningen. #tackföralltstöd #pappa ❤️ #sålängeviminnsfinnsdu?

Idag är pappas dödsannons ute, där står inte ”tänk gärna på Cancerfonden”, utan SLE-forskning? Det var hans och vårt självklara val, med tanke på det stöd han varit för sitt barnbarn under drygt 9 år och att ovanliga diagnoser får en bråkdel av vad de större diagnoserna får till forskning. Om vi inte haft SLE så närvarande i vårt liv, hade det blivit vilken liten fond som helst, som bryr sig om kulturarbetare, flyktingar, djur eller natur. Han hade hjärtat på rätt ställe ❤️ Jag hade så gärna velat skona honom från all oro, vet att det är än värre för morföräldrar, de får ju dubbel sorg/börda. Vi vet inte hur vi ska klara oss utan honom, det gick så fort från besked till slut.

Reumatikerförbundet, Pg 900319-5, märk med SLE.

En dag i taget

Alltid undrat varför man skulle ”beklaga” att man ”sörjer” en älskad anhörig. Det vore väl fruktansvärt om man inte gjorde det… Missförstå mig rätt, uppskattar verkligen alla kondoleanser, det är tanken som räknas. Alla ord eller tecken är rätt. Blir varm av varenda ord som visar att man ”tänks på”❤️ 

Undrar åter igen hur många tårar man kan ha… Nätterna är värst. Och minuten när man vaknar på morgonen, innan man inser den hemska sanningen. En dag i taget. 

Så länge ni minns, finns han, skrev en vän igår. Det tyckte jag var så trösterikt, för så är det ju, alla minnen, att prata om honom, gör att han lever vidare, inom oss. Tack Pia A?