Att vilja se ut som alla andra, att känna sig fin i håret, ansiktet, naglarna, fransarna – det är ytligt, men en verklighet som för Alva oftast är den värsta att tackla, av alla SLE- och medicinsymptomen. Efter isättning av hår i eget hår (som äntligen vuxit ut såpass att det går att fästa i). ? Går inte att beskriva lyckan att se henne så glad. Att ha möjligheten att göra sånt är värt allt. Peruker i all ära, men… Värmen är väl det värsta, men även opraktiskt och svårt att få att sitta kvar vissa situationer. Önskar så att hon får självförtroende nog att inte skämmas över att tappa håret, men till dess stöttar jag så mycket jag bara kan? Vet att du inte vill höra ”det är inte ditt fel att du har en sjukdom”, ”du är fin som du är”? Har föreslagit flera gånger att jag oxå rakar håret för att stötta, men vi är inte där än. Om folk bara kunde sluta stirra, det gör mig så arg. Bättre komma fram och fråga i så fall.

Men nu är vi glada?