Etikett: rädsla

Håll koll själv💊

Vet inte vilken gång i ordningen, men igår hände det igen, att en läkare på Närakuten ringde och sa att hon skulle byta antibiotika för odlingen hade visat att det var nåt som inte täckte med den antibiotika hon ätit för uvi en vecka.

När hon kom till apoteket sa apotekaren att hon borde kontakta läkaren, då den nya medicinen hade flera dåliga biverkningar för någon med SLE, kunde bl a orsaka skov. När jag var den som hämtade hennes medicin så ringde alltid apoteket å kollade med förskrivande läkare, så det blev rätt. Nu gjordes inte det, men Alva kände sig väldigt osäker på om hon skulle våga ta den nya, så hon skrev på 1177 till reuma igår kväll och fick telefonsvar idag av en noggrann reumatolog som kollade med Infektion och ringde tillbaka. T A C K 🙏

Våga stå på dig, vilket A gjorde när hon frågade Närakutenläkaren om det var helt okej för henne att äta den han föreslog. Lita på magkänslan, det är din kropp det gäller. Ifrågasätt, be dom läsa journalens Varningar.

🌸 Glad Midsommar 🌸

Update dagen före midsommarafton:

Den noggranna reumatologen ringde imorse med och bad A komma in å göra ett EKG på dagvården. Det var bra. Hoppas hon får må bra snart🤞

Att bli sedd

Och att höra till.

Igår när jag för andra gången åkte till apoteket för att hämta ut rätt antibiotika till Alva, vilket i sig är väldigt jobbigt när man mår psykiskt dåligt (med trafiken, mycket folk mm), så sa apotekaren när vi småpratade om att ”hoppas det blir rätt den här gången”, att hon hade en bror som också hade SLE. Bara de orden. ”Jag har en bror som har SLE, så jag vet en del”. Blev paff, tacksam, rörd, kunde inte prata, bara samförstånd. Hon såg mig och visade empati (och förmodligen såg hon hur nervös jag var). Skulle in på Citygross och köpa kattmat efter, vilket jag glömt första gången och tårarna rann hela tiden. Så jäkla pinsamt när man är långt hemifrån, men jag kunde verkligen inte göra något åt det.

Tacksamheten och vemodet satt faktiskt i hela resterande kväll, jag funderar på hur viktigt det säkert hade varit, i efterhand, om det funnits en stödgrupp för mig också. Det fanns/finns ju ingen för föräldrar till barn med SLE pga det ”låga” antalet SLE-sjuka barn, men något motsvarande föräldrar till barn med cancer eller om det fanns någon grupp för föräldrar till kroniskt sjuka barn oavsett diagnos, jag vet inte..

Vet bara att de få orden hon sa på apoteket var de första jag hört LIVE av en offentlig person, på Apoteket dessutom, en av de jobbiga platserna. Kände mig respekterad och stöttad?? De orden landade så väl och bra ❤️

Stor eloge till de som vågar säga nåt alltså, nästa gång jag ser henne ska jag gå och köpa en ros och berätta hur tacksam jag är. Det behövs så oerhört lite & kräver inte mycket av den som ger, för att mottagaren ska må bättre. ♥️Kylig men fin dag, mot landet???