Försöker vara en som ger energi, istället för tar, men nu har jag fått nog! Jag vet att den här tuffa perioden kommer att gå över så småningom och jag vet att jag aldrig kommer ge upp hoppet, men det är fan inte lätt att stå bredvid och se på, när bara den ena motgången efter den andra avlöser varann.

De som har empati fattar ju lättare vad jag menar, men skrämmande många vet inte vad medkänsla och empati är.

Den som har en sjukdom vill inte bli ömkad och bara tyckt synd om, den vill försöka vara som alla andra. Det räcker med biverkningar, att tappa håret, att vänta på att ens finger ska ramla av, att alltid vara trött, att vara ensam.
JAG har ett fåtal ovärderliga vänner och det borde alla ha, allra helst den som kämpar ändå i motvind.

Nu ringde precis Alvas nya läkare, nu finns det en plan igen och hon lovade diktera läkarintyg till Transportstyrelsen, som de begärt. Det var första gången hon varit med om att de begärt det hos en SLE-patient, men lovade skriva att Alva skulle få övningsköra 🙂

Imorgon ska mamma och Alva göra Stockholm osäkert, GLAD för deras skull! 🙂 det är ju ändå sista dagen på sportlovet.