Inte för det hjälper just nu, men det är ändå förhållandevis länge sen senaste magskov (enligt bloggen 9 april). Har tänkt några gånger under sommaren på det, känt oss tacksamma.
Kategori: symptom (Sida 5 av 6)
Igår kväll kollade jag på ett Bamse-avsnitt på Netflix, nu har man gått i barndom också… Men så härligt enkelt och bra det var, allting.
Alva blev avkastad av hästen för flera veckor sedan, en månad kanske, gjorde ont lite överallt, men i torsdags 13 juni fick hon söka akuten (tyvärr, eftersom det inte gick att nå reuma) då höger underben såg inflammerat ut. Det var rött, varmt, svullet och gjorde väldigt ont. Och när Alva säger ont, då är det ont, det tar lång tid innan hon inte står ut. Först misstänkte vi propp (tänkte såklart på sommaren 2014, när hon fick ytlig propp i lillfingret och låg inne 6 veckor). Hon fick göra ultraljud dagen efter, den 14:e, då till Akuten igen efteråt och vänta i många timmar. Dag 3, 15 juni, fick hon söka Infektionsakuten, där erysipelas (rosfeber) misstänktes av en sjuksköterska. Hittills har inte antibiotikadropp hjälpt. Dag 4 infektionsakuten igen, satt där från kl 15, ensam 🙁 men där fanns alla fall sjuksköterskan som misstänkte rosfeber igen och de pratade flattar emellanåt ??På kvällen runt 22 blev hon inlagd på infektion med en påtaglig lättnad, äntligen utredning och diagnos?
Parkeringsavgiften för dessa 4 dagar blev 800 kronor lite drygt. Det är skamligt, borde vara gratis! Det är tillräckligt ändå.
Igår tisdag när jag var uppe hos henne ett par timmar (svårt med alla djuren, men mamma var hundvakt) kom en ortopedläkare in och punkterade det som blivit som en blåsvart böld på benet med en nål samt satte förband efteråt. Det var bland det äckligaste och jävligaste hon varit med om, gjorde så ont. En läkare borde inte säga att ”det här kan inte göra ont” när det GÖR ont. Att se henne gråta är inget jag gör ofta och vad det gör med mig, när hon känner sig så ”konstig”, som att det är fel på henne, det kan jag inte uttrycka i ord.
Jag klarar inte av den här oron/stressen som förr, mår fysiskt och psykiskt väldigt mycket sämre. Är så tacksam att du är du Alva, som du sa igår, du borde bli ”kristerapeut” på sjukan du, många i personalen skulle behöva nån som du!
Hon har fått avboka frisörbesöket i Stockholm idag för att fixera peruken samt jag får avboka bion ikväll med hennes käre bror, men hoppas de hinner gå innan han åker tillbaka till Skåne.
Man kan äta pizza med på midsommar, citat Alva vid facetime med mamma. Van med inställda planer?!?
Empatin hos många är lika med noll alltså. På riktigt. Önskar ingen bli sjuk, men samtidigt önskar jag en stor portion empati och inlevelseförmåga med andra, hos väldigt många människor.
Alva är sängliggande sen i förrgår, ont i magen VAS 7-9 = väldigt ont, spyr, kan inte dricka eller äta. Kunde ta och behålla alla morgonmediciner förutom Cellcepten i morse.
Hon har åter igen tappat det mesta av sitt hår, nästan precis på året sen sist. Det blir inte lättare att trösta eller stå ut med det. Och inte billigare att åtgärda. Men såklart tacksam att det hjälpligt GÅR att fixa till.
En riktigt tuff dag idag på fler sätt än ovan skrivna.
Tänk dig själv att behöva kasta in handsken pga en sjukdom. Vad det än gäller. För att inte tillräckligt med ”skedar” finns, bland mycket annat.
Skedteorin, om fatigue:
https://butyoudontlooksick.com/articles/written-by-christine/the-spoon-theory/
Suverän beskrivning??
Var nyss ut med Alvas Kila, det var som att hon inte ville gå, fick lirka med henne. Hon gick sakta och tittade åt vår port hela tiden, som att ”jag borde inte lämna min mamma, hon behöver ju mig”, typ?
Blir mer övertygad om djurens förstående och empatiförmåga för varje dag (och skov).
Vi har mycket att hinna med imorgon på reumatologbesöket.. Hoppas bara hon blir bättre till dess??
Kämpa på?
Morgonen börjar med att hon kräks. Långa dagar av för mycket vilja och lust och för få eller inga ”skedar” kvar? (https://cdn.totalcomputersusa.com/butyoudontlooksick.com/uploads/2010/02/BYDLS-TheSpoonTheory.pdf)
Alternativt magskov. Det visar sig, men är lika hemskt oavsett. Orättvist! Undrar om hon nånsin kommer ta hänsyn till SLE:n, sätta det hon kan göra i samband med hur hon sedan får må. Troligen inte, vem vill vara så snusförnuftig?
Hur gör andra för att få i sig morgonmediciner vid illamående? Klockan är nu 9.10, hoppas hon kan få i sig dem snart
Den 10 maj är det internationella lupus-dagen http://www.worldlupusday.org/
Tack Madde för insamling till lupusforskning i samband med din födelsedag, du är fantastisk❣️
Tack #lupusfoundationofamerica och Julian Lennon
Idag för 1 år sen kom den här ljuvliga vovven hem till Alva❤️, #hundenkila
Alltid den här tjejen, som fyller 1 år på onsdag
Det är en av de orättvisa saker SLE:n gör, att om hon har kul idag, får hon sota för det imorgon. Igår var hon på lång hundpromenad i grupp i skogsterräng med Kila, vilket var en härlig men jobbig 1,5 timme som hon klarade av, tack vare mycket jävlar anamma. Igår kväll och nu i morse har hon så ont i hela kroppen, främst högt upp där benet börjar. Så att sota för allt ”normalt” i dagar eller veckor efter är nåt man aldrig lär sig. Eller, jag vet ju. Alva med, men väljer att leva livet å fake it til you make it, vilket jag också förmodligen hade gjort.. Men det är ledsamt att se henne ha så ont.
Hon fick spännande nyheter i fredags, som vi hoppas berätta mer om inom en snar framtid??
Peppar, peppar – relativt lugnt sista veckorna, förutom ont i bröst/lungor, igår natt och dag. Oroväckande, men litar på att hon säger till om det blir värre.
Suveränt med psykologstöd till Alva tack vare bilolyckan (bilförsäkringen), såklart det enda bra med den, men det märks redan efter två besök att hon uppskattar den kontakten.
Nu finns @lupusmamman på Instagram också, välkomna dit om ni vill? 
Hur jävla ont hon har ibland.
Igår syntes det förvisso, eftersom hon haltar svårt pga inflammation i ena foten (tror jag, ingen har hört av sig än från sjukhuset). Vi skulle åka på julmarknad med Kila, bra träning för henne också plus att Alva har nån att hålla i sig i. Att inte ”ha papper på” att man är handikappad, när p-vakter står och vill man ska parkera långt bort från målet t ex. Det är inte att spara skedar för henne (läs the spoon theory).
Att skämmas för att fråga om det går att få någon närmare p-plats, det går inte att beskriva hur svårt det är. Hon vill inte ha ömkan, alltså låtsas hon vara frisk, som alla andra. Nu blev det tyvärr så att på första marknaden fick inte Kila vara med, vet inte vad skillnaden är om hon hade varit en assistanshund på riktigt, med papper, men kanske även blinda diskrimineras?
Vi gav inte upp dock, var sugna på lite julfeeling i grådasket, så vi åkte till Salnecke slott istället. Lång, lång kö, men jag tordes fråga om vi fick parkera närmare alt släppa av ”min dotter som har svårt att gå”, vilket såklart gick jättebra och hon tyckte till och med att det var bra att jag frågade. Då kändes det varmt i hjärtat igen. Kila skötte sig relativt bra, mycket godis gick åt för att hon skulle hålla sig nära Alva, men på de hela taget är hon så otroligt duktig alltså. Vi grillade korv och köpte en julklapp till Oskar, sen hemåt igen. Längtar tills mina glasögon kommer, får väl se det som en julklapp till mig själv, jag kommer se så otroligt mycket bättre!
Idag efter jobbet (sjukskriven halvtid) ska vi äntligen få åka och hämta min förhoppningsvis lagade bil på Lidingö, en månad efter att Alva blev påkörd. Känns sådär faktiskt, eftersom det snöat en del inatt och jag är ovan att köra i Sthlms-trafik.
I fredags skulle Alva vara nagelmodell på Lidingö, tog min/vår bil och åkte tidigt. Klockan 9.20 fick jag ett sms: ”jag har blivit påkörd, men är ok.” Då gick autopiloten/adrenalinet och superkraften in, eftersom det var som att stå bredvid sig själv. Iskall och svettig på samma gång, men fokuserad. Jag ringde upp, då grät hon panikslagen, hade blivit påkörd av en stor bil/minibuss i en cirkulationsplats, hela förarsidan bucklig och rutan krossad. Jag frågade om hon kunde köra hem med bilen och då sa hon, ja det går nog, men tack och lov förstod jag sen att det inte var en bra idé, efter att hon skickat foto på bilen. Hon fick gå ut på andra sidan, då bildörren inte gick att öppna och han som körde på ringde bärgare och lämnade sina uppgifter, sen kom turligt nog en lastbil och skyddade henne och bilen så det inte blev fler krockar. Hon har ont i ryggen, lite i nacken och fortfarande relativt chockad. För mig kom chocken i lördags och slog till ännu hårdare igår, söndag. Hur nära det var. Hur min bil ser ut trots att hon bara körde 30-40 km/timmen (vet inte hur fort den andra bilen körde, men troligen lite fortare). Han låg i innerfil och skulle rakt fram, blinkade inte, körde rakt in i Alva. Jag är sjukskriven för PTSD, ångest och depression, så därför är jag säkert extra känslig, men trots tacksamheten över att hon ens lever, så känner jag bara: Vad har vi gjort för att behöva uppleva såna här påminnelser om livets skörhet? Vi, om några, vet det redan. ?Är nervös och sover skitdåligt, mardrömmar varje natt, företrädesvis om bilolyckor (redan innan krocken). Alva har mer ont i ryggen idag, måndag, men det brukar ju komma efter. Bara hoppas att hon inte går in i ett skov, vilket är en risk.
Hon åkte kommunalt hem från Stockholm och upp till Akademiska, akuten i fredags, fick göra bröst- och ländryggsröntgen (datortomografi) och blev friad. Idag läste vi i hennes journal dock, (när vi ville veta svaret på osteoporosmätningen som gjordes för 1,5-2 månader sedan, men som fortfarande inte kommit), slutsvaret från röntgen och där stod bl a att hon har multipla blåsor på lungorna och njursten till vänster?? Kan det möjligen förklara magskoven sen 2-3 år tillbaka? Hoppas någon läkare hör av sig från reuma och förklarar slutsvaret, det gjorde mig livrädd. Varför har man inte sett detta på de otaliga datortomografier, kapselendoskopier och magnetröntgen som gjorts tidigare tro? Vore skönt med en förklaring såklart. Många tankar i en redan ”full” skalle! 
Pratat med en jättelugn och trevlig norrlänning på mitt försäkringsbolag, men en mindre trevlig på ”hans”. Har ju bara halvförsäkring sen en dryg månad tillbaka (typiskt eller?), annars hade vi fått lånebil direkt. Nu kom Alva på att hennes ridhjälm är i vår bil och har lektion imorgon också… jippi
Todo va a salir bien!
Allt ordnar sig.
Ett av de värsta symptomen för Alva, eftersom det syns, är att tappa håret. Vet inte hur många gånger det hänt under åren sen diagnos, men lika hemskt varje gång det sker. https://www.facebook.com/lupusresearchalliance/videos/486015358474542/
Tack Lupus research alliance ?
Redan andra tulpanbuketten jag köper till mamma, ovanligt tidigt i år.
Senaste kommentarer