År 2008 eller 2009 hade A tappat så mycket hår att hon fick en perukrekvisition. Det var som att gå bredvid sig själv, kunde bara inte fatta hur jävla grym en sjukdom kunde vara. Peruken blev säkert fin, men det var inte A. Nu är håravfallet minst lika illa, men hon säger nej till peruk nu. Jag själv som knappt kunde gå ut om jag inte tvättat å fönat håret. Kan inte hjälpa, kan bara säga att hon är världens finaste, att det inte är hennes fel att hon fått skitsjukdomen.
Svårt är det, när man inte som mamma kan ta över lidandet.
Jag kan inte ens föreställa mig känslan av att stå brevid och speciellt när det är ens barn. Otroligt starkt av A. ?
Hon är stark. Jag med, men hjärtat går sönder ibland. Kram❤️