På tåget från Malmö nu. Minisemestern slut, tyvärr. Försäkringskassan ringde igår, jag svarade på frågor i 25 minuter. Jobbiga frågor om Alvas funktionsnedsättningar, liv, symptom. Blir väldigt nedstämd efter såna samtal, då vi ju båda försöker leva så vanligt och normalt ändå. Men visst har hon begränsningar. ?

Försöker välja att se det hon kan och är bra på i detta inlägg, inte det hon har svårt med??

Hon är en grym kock, älskar mat, har underbar, sarkastisk humor, är fantastisk med djur av alla slag, älskar att resa, bada, baka, shoppa, kan gå på mässor och hästloppisar forever, är envis som tusan, ger de mysigaste kramarna och klagar aldrig när hon är på sjukhus, tar prover om och om igen. Finns hur mycket som helst att rada upp av det som hon kan också. Väljer att se det friska, inte det sjuka. Förutom vid kontakterna med Försäkringskassan etc, när man måste rannsaka svårigheterna och begränsningarna. Det tar verkligen på psyket, jag blir orolig för framtiden och känner mig alltid ”skyldig” på nåt konstigt vis, som om jag har gett henne en kronisk sjukdom med vilje liksom. Inget kunde vara mer felaktigt såklart. Försäkringskassan önskade att läkarintygen skulle vara mer innehållsrika/detaljerade, men jag vet ju hur lite tid som finns för administrativt arbete.