År 2008, när Alva haft diagnos 1 år ungefär å var som sämst med njurpåverkan, så sände SVT en dokumentär som jag såg då. Med enorm rädsla, hjärtklappning och ångest, eftersom det inte gick bra. Det var ingen happy ending. Vet inte hur jag tordes utsätta mig för att se dokumentärer som var så allvarliga, men har ju aldrig varit en person som sticker huvudet i sanden, trots att det är skonsammare för stunden. Hela livet var som en film då, där jag stod bredvid å bara iakttog allt. Som en robot tog jag in information om nefrit, dåliga värden, biopsi, svåra ord på latin jag tidigare bara skrivit om, inte genomlevt. Jag vidhåller att det måste vara det största ”straffet”, att låta ens eget barn utsättas för en så svår sjukdom. Varför i helvete kunde det inte ha varit jag istället? Eller nån elak typ, allra helst..

Dokumentären gjordes av mamman och huvudrollsinnehavaren själv, skådespelerskan N’Deaye (som hade SLE). Önskar så att det gick att se dokumentären ”The wolf inside” igen, men har inte lyckats. http://www.dailymail.co.uk/home/you/article-1064312/Actress-NDeaye-Bas-long-battle-wolf.html

????

Åter igen en mamma jag känner med och för, deras mor-dotterskärlek lyser starkt igenom i filmen.?http://web.telia.com/~u92804766/index.htm

#lupusawareness #overcomelupus #fightformydaughter #fucklupus