SvÄrt att fÄ ordning pÄ allt som hÀnt, eller inte hÀnt. Men det stora rent personligen, Àr sÄklart intensivvÄrden pga covid-19. FruktansvÀrt och livsomvÀlvande Àn, lÀngtar tills jag har perspektiv pÄ det.
GĂ„r snart upp i heltid, med kvarvarande fatigue och andra symptom. Wish me luck.. Har i princip misslyckats med föresatsen att inte stressa ihjĂ€l mig för jobbet Ă„tminstone, efter att jag lovat mig sjĂ€lv det, nĂ€r jag vĂ€cktes ur respiratorn. Nu i slutet av Ă„ret har jag till viss del tagit det lugnare, t ex jul- och födelsedagsbestyr, energin har inte funnits helt enkelt, men med kĂ€nslor av otillrĂ€cklighet istĂ€llet efterĂ„t. Innan var det fysiskt omöjligt. Myrsteg framĂ„t, frustrerande. Men Ă€ndĂ„ framĂ„tđđŒ
Det poppar fortfarande upp minnen frĂ„n vĂ„rdtiden nĂ€stan dagligen, bĂ„de positiva och skrĂ€mmande/obehagliga. Ăven doftminnen, inte goda. Och mardrömmar, senaste tiden varje natt. Man kunde ju fĂ„ vara ifred dĂ„ Ă„tminstone!
Missen Ă€r sĂ„ saknad. Vilken unik killeâ„ïž
Kurt börjar bli till Ă„ren, vilket resulterat i fler utdragna tĂ€nder, lite mer mediciner och avgrundsdjupa hĂ„l i plĂ„nboken. Den enda nackdelen med husdjur Ă€r nĂ€r de blir sjuka och dör. Men alternativet finns inte, vĂ€rt allt.â„ïž
Min kÀra kollega och vÀn dog i juni. Fortfarande ofattbart tomt. Vi pratade i nÄgon form dagligen de senaste 7 Ären. För tidigt.
Ett Ă„rs vĂ€ntan pĂ„ att Alvas CNS-symptom skulle bli bĂ€ttre. Cytostatikabehandlingen startade precis före jul. Det Ă€r svĂ„rt att inte bli frustrerad, helst i pandemitider, frĂ€mst för att det inte ska hjĂ€lpa eller ge svĂ„ra biverkningar. Försöker ta en dag i taget, att inte ta ut nĂ„t i förskott. Carpe fucking diem sĂ„ att sĂ€ga. Min bĂ€sta julklappđ
Kila fick Ă€ntligen följa med som stöd (min eftertrĂ€dare) och jobba pĂ„ dagvĂ„rdenđđŒâ„ïž VĂ€rt mycket för Alva.
Ănskar alla ett godare, bĂ€ttre, friskare & roligare Ă„r! En dag i tagetđ€
LĂ€mna ett svar