År 2008, nĂ€r Alva haft diagnos 1 Ă„r ungefĂ€r Ă„ var som sĂ€mst med njurpĂ„verkan, sĂ„ sĂ€nde SVT en dokumentĂ€r som jag sĂ„g dĂ„. Med enorm rĂ€dsla, hjĂ€rtklappning och Ă„ngest, eftersom det inte gick bra. Det var ingen happy ending. Vet inte hur jag tordes utsĂ€tta mig för att se dokumentĂ€rer som var sĂ„ allvarliga, men har ju aldrig varit en person som sticker huvudet i sanden, trots att det Ă€r skonsammare för stunden. Hela livet var som en film dĂ„, dĂ€r jag stod bredvid Ă„ bara iakttog allt. Som en robot tog jag in information om nefrit, dĂ„liga vĂ€rden, biopsi, svĂ„ra ord pĂ„ latin jag tidigare bara skrivit om, inte genomlevt. Jag vidhĂ„ller att det mĂ„ste vara det största ”straffet”, att lĂ„ta ens eget barn utsĂ€ttas för en sĂ„ svĂ„r sjukdom. Varför i helvete kunde det inte ha varit jag istĂ€llet? Eller nĂ„n elak typ, allra helst..

DokumentĂ€ren gjordes av mamman och huvudrollsinnehavaren sjĂ€lv, skĂ„despelerskan N’Deaye (som hade SLE). Önskar sĂ„ att det gick att se dokumentĂ€ren ”The wolf inside” igen, men har inte lyckats. http://www.dailymail.co.uk/home/you/article-1064312/Actress-NDeaye-Bas-long-battle-wolf.html

????

Åter igen en mamma jag kĂ€nner med och för, deras mor-dotterskĂ€rlek lyser starkt igenom i filmen.?http://web.telia.com/~u92804766/index.htm

#lupusawareness #overcomelupus #fightformydaughter #fucklupus